Nyheter

Inför Peña vs Nunes 2: De fem största skrällarna i UFC:s historia

Publicerat 29 juli, 2022

By Sebastian Vendel-Martinez

I helgen går UFC 277 av stapeln – en gala som toppas av med en returmatch mellan Julianna Peña och Amanda Nunes. Inför deras första möte var Peña en borträknad, enorm underdog som hade oddsen mot sig.  Som numera känt lyckades hon med en av de största skrällarna i UFC:s historia när hon avslutade Nunes i den andra ronden via submission.

Det var utan tvekan en av de allra största skrällarna som skådats i UFC:s oktagon. Peña var en underdog som gav hela sju gånger pengarna, men det var en påminnelse om att allt kan hända i MMA. 

Låt oss fortsätta i samma anda med de fem största skrällarna i UFC:s historia (utan att räkna med Nunes vs Peña I). Kriterierna för listan (som inte är numrerad, ordningen har ingen betydelse) är inte enbart odds, då hade Shana Dobson vs Mariya Agapova listats tre gånger och Rodolfo Vieira vs Anthony Hernandez två gånger. Detta är de största skrällarna vad gäller hur de påverkade UFC, divisionen matchen utspelades i, och hur stor matchen i sig var. 

Georges St-Pierre vs Matt Serra I

Det går inte att göra en lista om skrällar utan att inkludera UFC-skrällarnas farfar.

När den korta pastafantasten Matt Serra utmanade Georges St-Pierre om titeln äntrade han buren med ett matchfacit på 9-4 och 1-1 i sina två senaste. Anledningen till att han ens fick titelchans var för att han blev vinnaren i The Ultimate Fighter säsong 4. Serra kunde inte ens säkra ett enhälligt domslut mot Chris Lytle för att få titelchansen, det blev ett delat domslut efter full tid. 

Å andra sidan så var GSP utan tvekan en av de största stjärnorna i UFC med sex raka vinster. Kanadensaren var en enorm favorit och på förhand så fick Serra inte mycket medvind. Det spekulerades om att Serra kanske skulle kunna vinna via en snabb, otippad submission då han har en gedigen BJJ-bakgrund. Serra fick det dock gjort med händerna. Via TKO. I den allra första ronden. 

Även om St-Pierre krossade Serra i returmatchen så raderar det inte vilken enorm skräll deras första match var.

Ronda Rousey vs Holly Holm

Med facit i hand så är det inte konstigt att den meriterade strikern Holly Holm knockade den relativt endimensionella judoutövaren Ronda Rousey.

När de möttes var dock Rousey en av de största stjärnorna UFC någonsin skådat och det fanns ingen anledning att tro att hon skulle förlora. Rousey hade vunnit tolv raka matcher, aldrig gått tiden ut, och alla utom en av matcherna hade avslutats i den första ronden.

När matchen väl startade var det uppenbart att Rousey inte hade något att sätta emot på fötterna. Holm var som en matador som höll distansen galant och som ständigt straffade och pepprade Rousey med brutala slag. 

Drygt en minut in i den andra ronden var Holm i stort sett som Neo från The Matrix. Hon duckade undan och träffade sedan med en perfekt hög spark som brutalt släckte Rousey och satte stopp för en hel era. Det var knockouten som chockade världen 

Läs mer

Renan Barao vs TJ Dillashaw I

Föreställ er detta: Brasilianaren Renan Barao äntrar buren i Las Vegas för sitt fjärde titelförsvar i bantamvikt. Han har inte förlorat på nio år och var obesegrad i 32 raka matcher (med en ogiltigförklarad match), 32! Släng dig i väggen Khabib Nurmagomedov!

Förvisso hade Barao förlorat sin proffsdebut, men 32 raka segrar är absurt, särskilt när han även hade dominerat de bästa bantamviktarna i UFC. Hans dynamiska, snabba striking påminde om Jose Aldo och han hade krossat varenda fighter som ställdes framför honom i UFC.

TJ Dillashaw var en ung talang från Team Alpha Male som visade potential, som endast hade en vinst mot Mike Easton (hur väl minns vi honom?) som seger i ryggen. Dessutom hade han aldrig mött någon av Baraos kaliber; en fighter som Dana White hyllade som den bästa fightern i världen pound-for-pound.

Det var dock uppenbart tidigt i matchen att detta inte skulle bli ännu en överkörning från Barao. Coach Duane Ludwig hade format Dillashaw till att bli ”Killashaw” – en sylvass striker med fantastiskt fotarbete och huvudrörelse. 

Dillashaw vann i stort sett varenda slagväxling, pressade mästaren som ingen annan tidigare gjort och bjöd på en prestation som utstrålade ensidig briljans på fötterna. 

Efter att ha brutits ned i nästan fem hela ronder kollapsade Barao till slut i den sista ronden. Dillashaw hade avslutat en av de mest imponerande vinstsviterna som skådats i MMA vid det tillfället. Tyvärr så åkte Dillashaw fast för steroider ett par år senare vilket skapade en skugga av skepticism som täckte de flesta av hans prestationer. När den skedde så var dock skrällen något utan dess like. 

Anderson Silva vs Chris Weidman I

När fans och medier listar de allra bästa MMA-fighters genom tiderna så är den forne mellanviktsmästaren Anderson Silva nästan alltid högt upp på listan – kanske även på topp. 

Silva hade visat sig kunna sopa banan med de flesta motståndarna , men visade även att han kunde kriga sig tillbaka till seger i uppförsbacke mot Chael Sonnen. Den säkerheten i sin striking och sin haka kan ha varit Silvas otippade fall i mötet med den borträknade titelutmanaren Chris Weidman

Inför drabbningen var Weidman obesegrad, men hans bästa seger var en knockoutvinst över Mark Muñoz. Det var utan tvekan en fin seger, men Muñoz hade sett bättre dagar och var på väg nedåt i karriären. 

Att Weidman skulle vinna var inte helt galet. Han hade en bra brottarbakgrund och skulle kunna följde Sonnens väg till seger genom att kontrollera Silva på mattan. Den dominanta mästaren gav dock Weidman för lite gehör på fötterna, blev kaxig, släppte garden och kände sig oövervinnlig stående. Weidman bet ner på tandskyddet och avlossade hårda slag som sänkte Silva i ett moment som fick fansens jubel att eka genom arenan i Las Vegas. 

Efter att ha följt upp med slag mot en liggande Silva stoppades matchen. Weidman hade knockat Silva. Anderson Silva. Stående. Ingen kunde tro det. 

Conor McGregor vs Nate Diaz I

Numera har superstjärnan Conor McGregor knappast samma aura i UFC som han en gång hade. Hans förluster och inaktivitet mellan matcher har gjort honom mindre relevant i diskussionen om de bästa fighters genom tiderna.

När McGregor mötte Nate Diaz var det dock helt annorlunda. McGregor var ett fenomen utan dess like. Han hade tagit MMA-världen med storm och korsat in i mainstreampopularitet på ett sätt som kanske aldrig kommer överträffas.

Han hade gjort slarvsylta av nästan alla motståndare. Han hade knockat Dustin Poirier, Chad Mendes och även självaste Jose Aldo. Den irländska superstjärnan hade till och med avslutat Aldo på endast tretton sekunder i den kortaste titelmatchen i UFC:s historia. 

Under den perioden verkade det som att det inte fanns något McGregor inte kunde göra. Det fanns utmaningar, i högre viktklasser, men Diaz var verkligen inte en av de. 

Diaz var en hårdkokt publikfavorit med en underhållande stil, men inte ens den tilltänkta motståndaren för McGregor. Han hade två vinster i sina fem senaste matcher och trots att han en gång hade utmanade om titeln i lättvikt ansågs han inte vara på samma nivå som McGregor stående. 

Ursprungligen skulle McGregor, som var fjäderviktsmästare, utmana Rafael dos Anjos om lättviktstiteln i försök att bli dubbelmästare. När dos Anjos skadade sig hoppade Diaz in på kort varsel.

McGregor inledde matchen starkt och pressade Diaz – som blev träffad med hårda slag. I den andra ronden var dock Diaz lika färsk som han hade varit i den första. Han trappade upp tempot, hittade rytmen med sin boxning och började pricka McGregor allt mer. 

Slagen blev hårdare, McGregor blev tydligt skakad, så pass skakad att han dök på en nedtagning. Diaz slag haglade ner mot McGregor, som gav ryggen, resten är historia. 

Sedan dess har många av hålen i McGregors game listats ut, men när det hände så chockades världen, som Joe Rogan sa. Diaz kanske inte var förvånad, men resten av oss var. Vi var förvånade, motherf*****.

Håller du med listan? Vad tycker du är den största skrällen i UFC:s historia? 

Annons