Nyheter

UFC Fight Night 212: Den goda, den onda och den skrattretande

Publicerat mars 14, 2022

By Andreas Bruzelius

Några skäl till att bry sig om lördagens bidrag från UFC

UFC kör en av sina ”Fight Nights” vilket underförstått innebär en budgetversion av riktiga UFC. Som brukligt körs galan billigt och praktiskt hemma på organisationens egna Apex i Las Vegas. Den bakomliggande poängen med varför den här serien av galor uppfanns? En prisvärd chans att låta potentiella utmanare skina lite, samtidigt som UFC kan räta ut frågetecken, låta kontrakt löpa ut och städa ut fighters de redan önskade var borta. Vi kan kort sagt tona ner snacket om saker som ”måste ses” och gå i stället gå på skattjakt i träsket.

Ett smörgåsbord av dyrgripar och dynghögar väntar runt hörnet.

Huvudattraktionens hållbarhet  

Galan toppas av flugviktarna Alexa Grasso (14–3) och Viviane Arujo (11–3) och det är inget mysterium varför den här fighten befinner sig på en Fight Night. I vanlig ordning handlar det om något som går att marknadsföra, om än inte tillräckligt för en riktig UFC. Två damer med stiliga records och en smula hype låter tjusigt. Men underhållningen ligger bara i narrativet, inte i betydelsen för divisionen.

Det krävs något exceptionellt för att hota mästarinnan Valentina Shevchenkos terrorvälde, och det hotet kommer knappast från två kvinnor i 30-årsåldern med majoriteten av segrarna på domslut och några avgörande förluster bakom sig. Kommer den här fighten att skaka om divisionen, hur den än går? Knappast. I bästa fall kommer den puffa lite på rankinglistan.

Men det finns en annan form av underhållningsvärde, en mysigt medryckande story. Grasso har alltid varit en älskvärd solstråle med oemotståndlig charm. Aruja är i jämförelse mer av en sammanbitet elak jäkel. Behöver mer än så förklaras? Här vankas slutstriden i en actionfilm. En film som gick direkt till Netflix, men ändå.

Nostalgisk mysfaktor

UFC har som vana att langa in några gamla veteraner på sina Fight Nights. Förmodligen för att se om de fortfarande är värda att satsa på. Alla fans som varit med ett tag kommer haja till på inspirerande publikfavoriten Cub Swanson (28–12) och den något tråkige men oklanderligt meriterade Raphael Assuncao (27–9). Herrarna i fråga är 38 respektive 40 år gamla. Alla vet läget. Det är utförsbacke och pension runt hörnet. Men nostalgi är en stark kraft och den glöd som aldrig slocknar är alltid sevärd.

Upprättelse och revansch

Något annat som alltid kikar fram på på Fight Nights, är namn som förlorat sin image och behöver definieras om. Askar Askarov (14–1) var en typisk sensation från Dagestan, tills han fick stryk av en australiensare. Omedelbar gonatt på den hypen. Gör om, gör rätt, eller bomba igen. Så vi vet var vi har dig.

Något liknande gäller Alonzo Menifield (12–3) och Misha Cirkunov (15–8) som båda är aggressiva vildar som serverat Youtube med minnesvärda avslut. Men de är rätt bra på att bli avslutade själva också. Passande nog möter de varandra. Det skulle inte förvåna om vinnaren får sig ett lyft till rampljuset. För tredje gången eller så. Förloraren ligger förmodligen mer risigt till.

Dolda doldisar på hög nivå

När UFC rekryterar något sensationellt, väljer organisationen alltid en av två radikalt olika vägar. Antingen kastas nykomlingen rätt in i stora showen, eller så faller valet på att skyffla undan dem i smyg. Exakt varför det här smygandet sker vet nog bara UFC. Visst verkar det en smula bisarrt varför sympatiska Piera Rodriguez (8–0) och japanske kometen Tatsuro Taira (11–0) inte ens fått en plats på huvudkortet? De är trots allt de enda namnen på hela jäkla Fight Night 212 som aldrig har förlorat.

Men det är samtidigt missbruk av investering att sumpa ett framtida affischnamn i rampljuset för snabbt. UFC brukar veta vad de gör (med vissa undantag som kan hittas en bit ned). Den blott 22-årige Taira kanske kunde må bra av lite mer rutin innan hypen släpps lös. Venezuelas stolthet Rodriguez är en potentiell guldklimp som skulle kunna stärka den latinamerikanska förankringen. Sådana guldklimpar har sina skäl varför de fostras med försiktighet. Hur som helst ligger de båda i toppen om vi ska prata vilka fighters som är mest relevanta på galan.

Comic relief

Det är inte alltid UFC-galor innehåller humor. Men här har vi det (sista?) kapitlet i en av UFC-historiens mest dråpliga historier. Detta är storyn om Mike Jackson (som egentligen heter Michael men som valde en förkortning av förnamnet av uppenbara skäl). Han är inte en UFC-fighter. Han är en nödlösning på hur UFC skulle få in en nybörjare från en reality show, så att den personen i sin tur kunde möta den mest talanglösa kändisen som stått i oktagonen. Verkar allt solklart?

För er som missat bakgrunden, låt mig förklara. 2014 offentliggjorde pro wrestlern Phil ”CM Punk” Brooks, att hans kvaliteter som actionskådis var skäl nog att kasta sig in i UFC. Naivt, ohälsosamt men väldigt kommersiellt motiverat. Det tog säkert flera minuter att övertala UFC om att det var genomtänkt. Samtidigt som Brooks lite halvhjärtat försökte lära sig slåss på riktigt, var UFC ute med en av sina tv-serier. Där träffade de på okände Mickey Gall som charmade UFC-bossen Dana White med att vinna sin proffsdebut och yla i mikrofonen om sin önskan om att få välkomna herr ”Punk” i buren. UFC gillade läget och gjorde en plan.

Först behövde Gall förbättra sitt record på 1–0 en smula. Det var nu som skämtet Jackson kom in i bilden. I egenskap av att vara MMA-journalist mer än MMA-fighter, anlitades Jackson som kanonmat åt Gall. Allt var över på 45 sekunder. Därmed var Gall uppgraderad till 2–0 vilket tydligen var tillräckligt för att möta Brooks. Efter att kvickt buntat ihop den chanslöse wrestlingkändisen i en snabb utklassning, borde den här absurda sagan varit över. Men icke. Gall fortsatte visserligen till en helt okej UFC-karriär och är ensam i den här historien om att ha värdigheten i behåll. Men det kommer mera…

Jackson var smart nog att ställa krav på jobbet som offerlamm, och säkrade ett kontrakt på flera matcher. Det finns trots allt sämre extraknäck för en medelålders MMA-motionär. Samtidigt hade Brooks det dåliga omdömet att ge burslagsmål en chans till. Logiskt nog matchades dessa två icke-fighters, som båda kunde uppvisa ett record på 0–1, mot varandra. Det resulterade i de förmodligen sämsta och mest pinsamma femton minuter UFC genomlidit i modern tid. Brooks totala brist på kampförmåga ledde till två saker. Kändisen övergav, äntligen, sin så kallade MMA-satsning. Det andra som skedde var att general Dana uttryckte förakt över att Jackson inte avslutade eländet snabbare. En typisk reaktion när chefen gjort bort sig och vill delegera skulden till någon annan.

Fantastiskt nog kunde det som redan var illa bli ännu sämre! Jackson dopingtorskade för marijuana och har därför inte ens officiellt besegrat Brooks. Därefter vann Jackson faktiskt en match i UFC. Genom diskvalificering, efter att ha blivit petad i ögat.

Så nu står herr Jackson där igen på Fight Night 212! Mannen, myten, parodin över UFC:s marknadsföring. Meritlistan läser en seger på att bli ögonpetad, en no contest för att ha rökt gräs innan han fjantade runt med en mediakändis i en kvart, och en förlust. Jackson ligger föga förvånande längst ner på kortet, UFC-bossen föraktar honom och han har inte en enda legitim seger i MMA. Det är fullt förståeligt att ignorera den här matchen. Såvida inte mörk humor är din grej. I så fall väntar storslagen komik.

Läs mer

ANNONS