För drygt en månad sedan nåddes vi av det tragiska beskedet att MMA-journalisten, instruktören och ring announcern Andreas Bruzelius gått bort vid 49 års ålder.
Bruzelius, eller ”Bruzze” som vi kallade honom, har bidragit till både Maximum Sports och vår systersajt Frontkick.online liksom en lång rad svenska MMA-medier. Han har gästat Käftsmällspodden, arbetat som chefredaktör på Fighter Magazine och skrivit briljanta texter på MMAnytt som inspirerat mig i min egen mediekarriär.
Många kände honom som tränare på Fighter Centre, där han bland annat coachade Alexander Gustafsson en period under den framtida UFC-stjärnans tidiga MMA-dagar – långt innan han blev känd som ”The Mauler” och slogs om världstitlar. Andra känner kanske bäst igen Bruzze som presentatör på Zone Pro League där han kickade igång galorna på Trädgår’n med sin sedvanliga regelgenomgång och patenterade fråga till publiken:
”Vill ni se lite fajtiiiiiiing!?”
Det finns mycket jag vill säga om Bruzze. Han var någon jag alltid hyste stor respekt för, och som jag känner mig stolt över att ha kunnat kalla både vän och kollega. Jag kände honom varken jättelänge eller jättenära, men kunde likväl ägna timmar i telefon med honom när vi egentligen bara skulle ringas om någon enkel jobbgrej.
Vi klickade på många sätt i våra visioner och analyser kring svenska MMA-scenen och medieklimatet. Ibland blev han förbannad på mina clickbait-rubriker, men varje gång vi var oense följde alltid ett intressant meningsutbyte om allt från publicistisk etik till modern mediestrategi och den essentiella balansen däremellan. Jag vill inbilla mig att vi båda lärde oss något av varandra varje gång en sådan diskussion uppstod.
På vissa sätt var Bruzze gammalmodig.
På andra sätt var han före sin tid.
En sak som är säker är att fler borde veta vem han var, och vad han gjorde för sporten i Sverige. Han har haft ett finger med i spelet på flera håll och är en av dem som varit med och format svensk MMA under många års tid.
Jag vet att han hade betydligt mer att berätta och uträtta än vad som hanns med. Han var en otrolig medietalang. En förbaskat skicklig journalist, skribent och rentav konstnär med sitt sätt att uttrycka sig och gripa tag i läsaren.
Bruzze var ett unikum. Jag minns honom som ödmjuk, som gärna berättade om sig själv, sin bakgrund och allt han åstadkommit i privat forum men sällan armbågade sig fram för att ta plats i det offentliga.
Tyvärr matchade hans fallenhet och högklassiga MMA-journalistik sällan med svenska ankdammens blygsamma budgetar, vilket dessvärre gjorde att han aldrig riktigt fick chansen att ge det sitt allt när han samtidigt behövde jonglera annat arbete för att försörja sig och få ihop livspusslet som familjefar. Han pitchade många idéer och tog inspiration från amerikanska sportjournalisten Ben Fowlkes, men passade inte alltid in i den småskaliga företagsstrukturen bakom svenska MMA-sajterna. Kanske är det emellertid just vad som gjorde hans texter så unika och slagkraftiga – nämligen att de skrevs rakt från hjärtat utan några större ekonomiska motiv.
Jag såg upp till Bruzze sedan tonåren efter att ha följt det gamla veckosegmentet ”Måndagslistan” på MMAnytt. Särskilt minns jag upplagan ”Märkliga avslut” som gav mig mer än ett gott skratt i läsningen. När jag själv hade börjat jobba på samma sajt kom han sedan in med en genialisk krönika om UFC 200 och vad vi egentligen lärde oss av den monumentala galan, vilket också kom att bli hans sista ord på just den hemsidan.
Bruzzes artiga sätt kommer jag aldrig glömma. Jag mindes honom redan som en sann legendar och inspirationskälla när han några år senare hörde av sig till mig i ett mejl, försiktigt introducerade sig själv som en man med ”viss bakgrund som MMA-skribent” och frågade om vi kanske skulle vara intresserade av att ta in honom på Frontkick precis i sajtens begynnelse.
”Jag vet precis vem du är och vad du gjort som journalist, du är ju en legend!” svarade jag och informerade honom om att vi faktiskt hade varit kollegor en kort stund på MMAnytt, även om vår relation vid den tidpunkten inte var starkare än att vi hade varit med i samma gruppchatt.
Jag tror att Bruzze aldrig riktigt gjorde sig helt förstådd hos många som han hade att göra med. Som person var han så himla mångsidig, men kunde också lätt uppfattas som ganska märklig. Även om vi aldrig blev bästa vänner eller ens träffades särskilt många gånger, så minns jag dock hur vi såg varandra och liksom kunde pusta ut och berätta allt om sånt där stoff mellan raderna som inte många andra begrep – men som betydde fruktansvärt mycket för oss.
Bruzze berättade en gång hur han för ett antal år sedan blivit hotad av stora svenska kampsportsprofiler som försökte tysta honom då de inte uppskattade hans rapportering. Något som vi har gemensamt, om än av helt olika individer och totalt annorlunda kontexter. Och hur tråkigt det än är att sådant förekommer i svensk MMA – både nu och då – så skulle jag samtidigt mena att det är ett ganska bra kvitto på Bruzzes journalistiska integritet och genomslagskraft. Han följde sin sanning och avskydde när saker sopades under mattan. Han var inte rädd för att trampa någon på tårna. Även om han någon gång blev skraj på förekommen anledning så ville han göra det ändå, eftersom han brydde sig mer om att faktiskt säga det som andra inte vågade och stå upp för det fria ordet.
Rätt ska vara rätt.
Imorgon onsdag begravs Andreas Bruzelius. Han lämnar i min mening ett större avtryck på svenska MMA-scenen än vad många kanske är medvetna om. Till den som vill veta mer om Bruzze och få en glimt av hans bakgrund samt tankar och funderingar rekommenderar jag att lyssna på avsnitt 249 av Käftsmällspodden som jag och Andres Viracca spelade in med honom hösten 2022.
Samt att gå tillbaka och läsa några av hans texter som publicerats både här och var.
Med det sagt vill jag avsluta med att säga:
Vila i frid, Andreas ”Bruzze” Bruzelius.
Våra tankar går till familj, nära och kära – och jag beklagar samtidigt MMA-Sveriges förlust.
Må du finna ro, min vän.
