KRÖNIKA: Det här var slutet på sagan om Conor McGregor

Filip Lernå är MMA-fighter, coach och skribent här på Maximum Sports. Han reagerar i denna krönika på våldtäktsdomen mot UFC-stjärnan Conor McGregor. Åsikterna i texten är undertecknads egna.

För den som har kommit långt är det svårt att föreställa sig en ände. Conor McGregor och det irländska folket drömde länge om en sista triumf – ett värdigt avslut på sagan om den lojala pojken från Crumlin. Men istället blev det såhär. Det var visst såhär slutet såg ut.

Igår fastställdes domen, och Conor ansågs skyldig till våldtäkt. Det markerade slutet på en karriär och slutet på ett liv som, på sitt sätt, var tänkt att pågå för evigt.

”Nu har Conor McGregor dömts för våldtäkt. Inget vi säger eller skriver kan någonsin ändra på det.”

Ingen har gjort det han gjorde med sporten. Och då syftar jag inte på bälten i dubbla viktklasser, hetlevrade presskonferenser eller det ikoniska vänsterslaget som sänkte José Aldo på 13 sekunder. Jag syftar på själva urkraften – förmågan att förändra en hel sport med bara ett par tunna handskar på händerna.

Men nu har Conor McGregor dömts för våldtäkt. Inget vi säger eller skriver kan någonsin ändra på det.

Det är lätt att gå vilse i fördomar om fighters, att på något sätt romantisera och förlåta deras missgärningar med hänvisning till de kamper de utkämpat. Men inte den här gången.

I takt med att domen fastställdes insåg jag min plikt att skrika högre än fördomarnas väsen. För mig handlar MMA om respekt, sammanhållning och dess kraft att föra människor närmare varandra. Om att förverkliga drömmar och att skapa en ljusglimt i ett liv där det annars är svårt att se.

Conor McGregors ord var en gång grunden till mitt synsätt. Hans ord var lika tydliga som hans handlingar: lojalitet var grundpelaren som allt vilade på. Det var den som gav honom styrkan att bygga en framtid för sig själv och tonårskärleken Dee Devlin. Hon som alltid stått vid hans sida – hans ryggrad och den trygga punkten i ett liv som gått från skuldebrev och socialbidrag till dubbla bälten i UFC, framgångsrika företag och miljontals kronor.

Med tiden blev han alltmer vilsen. Conor McGregors saga är inte längre en symbol för att resa sig ur precis ingenting och nå allt utan att slukas av framgångens mörker. De senaste åren har kantats av destruktiva beslut, där varje handling lämnat nya spår av skada. Och nu, en handling som inte bara skadat honom själv, hans familj eller hans saga. Utan för Nikita Hand, som blivit det djupaste offret för Conor McGregors fall.

”Att lämna med hedern i behåll är det alldeles för sent för, men det är nog dags att tänka på refrängen”

Conor McGregors historia och hans ord om att lojalitet och att familjen alltid skulle stå i centrum var ett löfte om något större. Hans berättelse började precis så – men slutade igår i ett avgrundsdjupt svek mot allt han en gång påstod sig stå för.

Han kommer förstås förlåtas av UFC som sätter dollartecken före allt. Han är fortsatt delägare i BKFC och lär inte sluta hiva i sig irländsk stout på bästa sändningstid. En del fanboys går redan i försvarsläge och andra kommer ändå glömma detta på nolltid.

Kanske får vi till och med se den där återkomsten som skulle bli ”sporthistoriens största comeback”, så småningom.

Men jag bryr mig inte. För mig slutar sagan här.

”Get in, get rich, get out” var McGregors motto när han kom in i UFC. Att lämna med hedern i behåll är det alldeles för sent för, men det är nog dags att tänka på refrängen och krypa ut med svansen mellan benen.

För detta går inte längre att rädda. Det enda som finns kvar av den en gång lysande stjärnan är en stor fet skam för sporten.

Läs mer: Conor McGregor kommenterar våldtäktsdomen

Läs fler av Filip Lernås krönikor och reportage här och följ honom på Instagram!