Exklusivt

Tre viktiga ämnen ingen i MMA-Sverige pratar om

Publicerat

5 oktober 2022

Nyheter

Simons tre hot takes: Viktklasser, B-klass & SMMAF

Publicerat oktober 5, 2022

By Simon Alvhed Wolving

It is good to be back. Det var min första tanke efter att jag avslutat mitt samtal med Sebastian där vi kom fram till att jag skulle skriva för Maximum sports. Min andra tanke var: vad sjutton ska jag skriva om?

Jag har genom mina år skrivit för några olika sidor, medan jag samtidigt varit aktiv atlet och coach. När man sitter på dessa tre stolar stöter man på många tankeväckande saker, vilket i sin tur blir ammunition för att skriva krönikor. Sedan pandemin startade har jag inte skrivit så mycket, tävlandet var ut genom fönstret p.g.a. sagda pandemi och genom det även coachandet. När det väl öppnade upp igen var jag skadad…ganska länge. Jag coachade lite men det var i princip allt. När jag väl hade läkt ihop var det dags att fokusera på mitt eget tävlande. Först och främst var jag tvungen att bygga upp min kropp inför tävling igen, vilket gjorde mig ganska isolerad i min träning. Efter det så tävlades det, sen var det sommar. Nu är det höst och jag har officiellt lagt handskarna på hyllan. Jag är numera främst aktiv som coach.

Varför denna utläggning kan man undra sig? Jo; detta var det långa sättet att säga: jag har dålig koll på vad som händer bakom kulisserna på den svenska MMA-scenen just nu.

Läs mer

Kanske är allt bra?

I min enfaldighet tänkte jag att det kanske hade förändrats och blivit så pass bra att det inte fanns några hot takes kvar, det hade varit något! Dessvärre var inte fallet så. Efter att spenderat helgen med att sondera MMA-världen och tänka tillbaka på tidigare kritik jag riktat insåg jag, bestört, att det som var dåligt för fyra år sedan är lika illa eller värre.

Detta kom att resultera i ett beslut att min första artikel för min nya arbetsgivare blir helt enkelt en lista över saker som fortfarande är dåligt.

Vissa av dessa rubriker har kommit att ändras lite hit och dit men grundproblemen är fortfarande kvar tre-fyra år efter att jag skrev om det förut.

Viktmanipulering och ätstörningar

Min utgångspunkt här var att det finns en utbredd problematik med tävlande atleters relation till mat. Där och då var jag tvungen att ursäkta mig då jag inte var psykolog; det är jag fortfarande inte. Däremot är jag numera (snart färdigutbildad) socionom och jobbar inom psykiatrin, däribland med ätstörningar. Min förståelse har därför fördjupats sedan senast.

Tyvärr har inte denna förståelse direkt medfört att jag ändrat inställning och känner att det inte finns några problem, snarare tvärtom. Det finns en rad diagnoser inom ätstörningsklustret och genom mina år inom kampsportsvärlden har jag sett exempel på flera av dessa.

Uppenbart är att viktklasser och viktcuttar är dåligt, i nuläget får vi dock acceptera att det är en del av sporten.

Jag skrev det då och jag skriver det igen: coacher måste ta sitt ansvar här. Vi som coacher kan bli bättre på att hjälpa våra atleter, inte bara ner i vikt men också upp och med hur de bör förhålla sig till detta.

B-klass är fortfarande…. något

Detta är en punkt jag var osäker på om jag skulle ta med, då jag dels har väldigt mycket att resonera kring i detta ämne, dels för att jag kommer att skriva en enskild artikel om det framöver. Jag beslutade dock att lägga en liten teaser här.

B-klass, för den som inte vet, är en nivå av amatörtävlande där reglerna är något annorlunda än A-klass. Den mest påtagliga skillnaden är att ingen ”ground and pound” är tillåten. Vidare är det också färre ronder i B-klass (två i stället för tre) och domaren kan ge utövaren ”räkning”.

När jag skrev om det förra gången riktade jag främst kritik mot avsaknaden av ”ground and pound”. Några år senare vill jag vara ännu mer kritisk. Om man mot förmodan lyckas navigera sig fram genom SMMAF:s klusterfu*k till hemsida och hittar reglerna för MMA klass B kan man läsa följande:

Domslutskritierier
31.1. Aktivitet inom områdena: Striking (slag, sparkar och knän), clinch (stående brottning), kast/nedtagningar, positionsförbättring och submissionförsök (låsförsök) skall premieras.
31.2. Teknisk skicklighet – Teknikerna skall vara väl utförda, enbart aggressivitet premieras inte.
31.3. Sportslighet – Tävlande måste uppvisa sportslighet
Kommentar: Tävling i MMA KLASS-B har till syfte att utveckla de tävlandes skicklighet i tre områden: Stående kamp, clinch med nedtagningar och markkamp. En tävlande kan inte räkna med att vinna på domslut genom att endast visa skicklighet i delar av dessa områden. En tävlande som fokuserar på att stoppa alla nedtagningsförsök och inte visa skicklighet i markkamp kan bara vinna en match ifall denne dominerat tydligt i den stående kampen med aktivitet och skicklighet. På samma sätt gäller det för en tävlande som endast vill kämpa i markkamp och helt undvika den stående kampen.

”Vad är problemet, Simon?” I hear you say. Problemet är att det där inte är MMA. Resonemanget kring denna uppsättning av regler kan vara flera olika ”Skydda atleten”, ”Ge dem en försmak”, ”Tävla under mindre aggressiva former” och så vidare.

Visst, jag hade kunnat köpa reglerna… Om det faktiskt var så i verkligheten. Den bild av B-klass som målas upp av reglerna är inte vad som händer i buren och inte hur det döms. Men den mest fantastiska delen av detta är att domarna själva knappt kan reglerna. Jag har varit på flera tävlingar där de mest konstiga domarna har fallit; både från burdomaren och från poängdomare.

Som sagt, jag har mycket att säga om detta och jag tycker inte idén med instegsklasser är helt dum nödvändigtvis (jag gillar t.ex. C-klass). Och jag vill inte framstå som att jag tycker idén i sig är världens sämsta. Jag ville dock ändå uppmärksamma att detta är något som man borde se över. Men mer om detta i en kommande artikel.

Domarfrågan, evig men föränderlig

Jag har även skrivit om domarna som dömer ligatävlingar. Just på denna punkt har jag faktiskt inte fått så mycket nya tankar eller infallsvinklar förutom kanske en. Tidigare skrev jag:

” Min poäng med denna krönika är varken att racka ned på SMMAF, domarna eller någon annan.”

Jag skulle vilja ändra det uttalandet till: Min poäng med denna krönika är varken att racka ned på domarna eller någon annan.

För om jag ska vara ärlig så är SMMAF to blame i ganska stor utsträckning. Låt mig förklara. Min grundpremiss förra gången och så även nu är att det finns för få domare, vilket resulterar i att få domare fördelas på väldigt många matcher. Dessa domare ska även coacha sina egna tävlande atleter och hålla fokus över en hel tävlingsdag som kan pågå i sex-sju timmar. Det blir en risk för atleterna, inte bara en risk med felaktiga domar utan en hälsorisk med en trött burdomare.

Varje klubb som tävlar ska också erbjuda en domare, gör de inte det får de betala ett vite. För tre-fyra år sedan när jag skrev om detta var det inte SMMAFs fel och då kände jag inte att de skulle få någon kritik. Nu däremot så kräver de ut viten och tvingar domarna att gå på knäna… trots att de inte erbjuder några domarutbildningar?

Låt mig säga det igen, SMMAF kräver klubbar på vite och tvingar ett fåtal domare att döma otroligt mycket. Detta för att det finns för få domare. Det finns för få domare för att för få har gått utbildningen. SMMAF är de som ska erbjuda utbildningen. SMMAF har inte erbjudit en domarutbildning sedan pandemin. Hur kan det vara så?

Jag vill avsluta denna punkt genom att skriva: Jag vet svaret på den här frågan. Jag vet varför det inte utbildas domare för tillfället men jag sparar på den informationen och ser om någon inom SMMAF läser detta och reagerar.

Jag önskar att jag har fel

Det var mina tre hot takes och min första artikel här! Var och en av dessa rubriker kommer få sin egen artikel i framtiden.

Missade jag något? Har du en vitt annan åsikt? Kommentera på sociala medier , skriv till mig eller hugg tag i mig när du ser mig så kan vi diskutera, för tro mig när jag säger att jag önskar att jag har fel!