Senaste nytt

UFC 280: Den gode, den onde och den hormonbombade

Publicerat

oktober 22, 2022

Andreas Bruzelius

Nyheter

UFC 280: Den gode den onde och den hormonbombade

Publicerat mars 14, 2022

By Andreas Bruzelius

Alla anledningar att bry sig om helgens UFC.

UFC öser på med en rejält påkostad gala i Abu Dhabi. Officiellt ska det vara höstens eller till och med hela årets höjdpunkt. Hur många guldklimpar gömmer sig bland de tolv matcherna? Vad är tom hype och vad platsar mer under rubriken krystad underhållning? Framför allt, vilka matchningar är äkta vara som ingen vill missa?

Dags att kolla in dyrgripar, dynghögar och märkligheter.

Lite snack och mycket slagsmål

Det finns ingen tuffare division i UFC än lättvikt. Konkurrensen har i åratal varit brutal. Alla fighters som rankar runt viktklassens främsta 10–15 namn är värda huvudmatcher. Att sno bältet är som att bestiga Mount Everest. Fast värre. Så, hur intressant är Charles Oliveira (33–8) mot Islam Makhachev (22–1), även känd som ”vild brasse möter någon snubbe från Dagestan”?

Den gode ”Do Bronx”, okrönt kung av lättvikt, har spenderat tolv år i UFC. Tolv år med ofattbara trettio matcher. På den tiden hade kanske brasilianaren orkat lära sig prata engelska, eller utveckla en image? Kanske utveckla mer trash talk än vad tonåringar uttrycker på en skolgård? Men icke. Charles håller hårt fast vid charmen av en tegelsten.

Vad 33-åringen saknar utanför buren, levereras däremot på insidan av nätet. För runt tre år sedan klickade något i Chute Boxe-eleven som plötsligt blev lika mördande effektiv i sin boxning som i virvelvinden av submissions. Bortom teknisk briljans är Oliveira aggressiv och rusar orädd rakt in i elden. En enastående fighter som alltid bjuder på ett sensationellt röj. När fighten väl börjar, vill säga. Frågan är mer hur många fans som engagerats av den totala bristen på uppbyggnad fram till dess.

Seriöst…

Charles främsta svaghet är kanske att han aldrig mättes mot divisionens legendar Khabib Nurgagomedov (29–0). Men det funkar kanske lika bra med dagestanske kollegan Islam? Med all respekt för ryssens framgångssaga i UFC (11–1 med sju avslut), är det svårt att bortse från känslan av en klonad kung Khabib. Islam själv har sannerligen inte bemödat sig med att försöka göra något åt saken. Är det så svårt att åtminstone skrapa ihop något coolt som Bruce Buffer kan ropa upp? Namnet Dagestan överskuggar totalt namnet Makhachev. Men med all respekt för höjden av tråkighet kan karln definitivt slåss. Oavsett distans.

Sammanfattningsvis är detta en storslagen uppgörelse mellan två målsökande missiler till fighters. Huvudrollen utgörs dock av drabbningen i sig. Inte så mycket om frågan om vem som vinner. Ärligt talat, hur många fans hejar på varken den ena eller andre?

Skvallerpressens favorit

Galans andra titelmatch går även den i en späckad division. Bantamvikt kokar av talang och Aljamain Sterlings (21–3) titelförsvar mot T.J. Dillashaw (17–4) är så skandaldränkt att den säljer sig själv. Aljamains talanger är odisputabla. ”Funk master” är lysande på att leta fram submissions och brukar dessutom flyga ut ur startgroparna med sprudlande entusiasm. Det enda molnet på himlen är den där lilla storyn med Peter Yan, en man som passande nog går match på samma kväll. I första mötet skulle ryssen endast inkassera segern när en obegriplig foul sabbade allt. Aljamain fick därmed äran att bli först i historien med att vinna en UFC-titel på diskvalificering. Ridå. I returmötet gick det betydligt bättre för amerikanen, men segern på delat domslut vann inte tillbaka många fans. 33-åringens lysande färdigheter har hamnat i skuggan av en suspekt titelsoppa.

Ren som snö. Förstås.

Vad kunde passa bättre än att ryka ihop med divisionens brutale reklampelare för ylande hormoner? T.J. Dillashaw är bortom räddning vad gäller ursäkter och förklaringar. Den sadistiske och våldsamme bulldozern hade redan personligheten att utstråla tvivelaktiga substanser innan han blev avslöjad som finslipad knarkare. Men vi snackar inte OS här. UFC är showbusiness och T.J. har en fightingstil som säljer. Kombinationen av välskolat fotarbete, snabbhet och vibben av att verkligen vilja misshandla sina motståndare är actionfilm på hög nivå. Hata eller älska, det är hopplöst att inte bli engagerad.

Den goda nyheten för Aljamain är att motståndarens rykte vips förvandlade herr tveksam till godhetens försvarare. Det är tacksamt att hitta en favorit i den här drabbningen. Galenpannan T.J. eller softa Aljamain? Fritt fram att välja. Kul blir det oavsett.

Färgklicken i Abu Dhabi

Passande nog har UFC slängt in de uppenbara utmanarna om uppmärksamheten i bantamvikt på samma kväll som titelmatchen. Nyckelordet ”uppmärksamhet” har sin förklaring. Peter Yan (16–3) har aldrig varit särskilt spännande som person. Men den ryske sluggern har all möjlighet att växa som publikfavorit med sin hårda skalle och ännu hårdare nävar. Med lite bättre grappling och färre fouls är stjärnstatus inom räckhåll.

Försäljningschefen av fighten har ändå varit motståndaren Sean O’Malley (15-1-1-). Den självsäkre 27-åringen hade knappt skrivit på sitt UFC-kontrakt innan intrycket infann sig av att Conor McGregors kronprins hade anlänt. Slagkraftige ”Sugar” är lika välutbildad i käftsmällar som i att vara en influencer inom fighting. I ärlighetens namn har Sean inte uträttat överdrivet mycket i buren. Men åter igen, det är för bövelen inte OS. UFC säljer en show och vet vad som levererar.

Förutom Seans förväntat kaxiga underhållningsvärde, väntar en tekniskt fascinerande uppgörelse. I ena ringhörnan reser sig en 180 cm lång prickskytt med låg gard, precisa kontringar och våghalsigt slapp fightingstil. Som tuggmotstånd väntar en decimeter kortare betongklump som tight och kontrollerat boxas med tålamod, power och timing. Förloraren kommer få sin hype släckt utan pardon. Segraren får chans på titeln. Men först väntar ett minnesvärt slagsmål. Det här mötet är en ohotad representant för klyschan ”får inte missas”.

Nedpetade toppmatcher

Den lika ödmjuke som respektingivande kampkonstnären Beneil Dariush (21-4-1) gör upp med kaxigt hårdhänte polacken Mateusz Gamrot (21–1) i vad som kommer ha direkt påverkan på vem som får utmana om titeln i lättvikt härnäst. En kul detalj är att Gamrots enda förlust kom mot svenske/georgiske Guram Kutateladze (12–3). Mycket står på spel i den här fighten, som dessutom förväntas bli en sevärt aggressiv historia.

I weltervikt inträffar något liknande när coolheten själv Belal Muhammad (21-3-1) ställs mot en växande hype som skördat 15 oavbrutna segrar. Vi snackar förstås om sensationen Sean Brady (15–0) som av goda skäl har skrävlat om hur lätt han ska plocka hem en seger till. Ord som kan få käkas upp när man ställs mot en teknisk prickskytt skapt för att plocka ner kaxiga fighters på jorden. En mysig popcornmatch väntar. Ångar Brady vidare eller blir det tvärstopp på den spikmatta som Muhammads veteranstatus är känd för att utgöra?

Sevärt spridda skurar

Caio Borralho (12–1) är en framstående utmanare i mellanvikt om seger bärgas mot Makhmud Muradov (25–7). För övrigt erbjuds fri reaktion på faktumet att en brasse som kånkar runt drygt 90 kg fettsnål muskelmassa väljer fighternamnet ”The natural”.

Sömnpillret Catlyn Chookagian (18–4) bär stolt runt på rekordet över flest inledande segrar i UFC utan avslut (elva, direkt till poängdomarna). Underhållningsvärdet skiner lika starkt i det originella ringnamnet ”Blonde fighter”. UFC:s minst spännande poängfighter ställs härnäst mot den kraftfullt muskulösa men något förutsägbara thaiboxaren Manon Fiorot (9–1). Fransyskan är lite robotisk i sina attacker men kan åtminstone klippa till med besked. Till skillnad från… låt oss gå vidare.

Muhammad Moakav (8–0) har svindlande mycket hypefaktor. Inte nog med att britten är obesegrad som proffs. ”The punisher” är dessutom blott 22 år gammal och avverkade en osannolik amatörsvit på 23 matcher utan en enda förlust. Jösses. Vinner britten nästa fight, räkna med att se flugviktaren få lite mer framskjuten plats nästa gång.

Slutligen avrundar vi med lokala nyheter och svensk medverkan. Veteranen Lina Länsberg (10–6) ställs mot Karol Rosa (15–4). Amerikanskan har bättre record och har även vunnit fyra av fem i UFC. 27-åringen har åldern på sin sida mot den 40-åriga svenskan som just förlorat två matcher på raken. Rosa har också en fysisk fightingstil som är välvalt kryptonit mot Malmöfighterns clinchstarka fightingstil. Eäh… försöker UFC signalera något här? Oavett vilket är Länsberg en stålvinna av rang som inte kommer vika sig billigt.

Sammanfattning

Det här är ungefär så bra som UFC kan bli. Tekniskt sett. Hypen vacklar och bristen på namn är märkbar, men för varje troget lojal fan är UFC 280 ett absolut måste.

Läs mer